 |
| Övraby kyrka har förnäma romanska målningar från slutet av 1100-talet. Download. |
Målningarna är mycket välbevarade även om det skett vissa färgförändringar. Vi kan till och med se något av målarens teknik. På den släta ännu fuktiga putsytan har han ristat in konturerna och sedan lagt på färgerna. Den djupblå bakgrundsfärgen kom från ädelstenen ”lapis lazuli" som importerades från Afganistan och var dyrbarare än guld. Figurernas glorior har målaren dragit upp med passare och man kan än idag finna centrumhålen för passarspetsen! Målningarna i Övraby är ett gott exempel på kalkmålningstekniken "al fresco". Figurerna är målade på den friska, fuktiga putsytan.  |
Kristus håller upp en sin hand med det latinska
välsignelsetecknet. Två sträckta fingrar!
Download.
|
I absidvalvet finns denna grova, enkla och lite lantliga majestasbild, under en bård av 12 medaljonger. Kristus framställs som en världshärskare (pantocrator) sittande på regnbågen mot en himmelsblå bakgrund. Han har tättsittande stora mandelögon i bysantinsk stil och ser stängt ner på besökaren. Den bibeltext som illustreras är från Uppenbarelse-boken (4:8) "Helig, helig, helig är Herren Gud, allhärskaren han som var och som är och som kommer." Vid skuldrorna kan man svagt se bokstäverna Alfa och Omega - första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet. Det vill säga att Kristus är alltings början och fullbordan. Högra handen är lyft till en latinsk välsignelse eller han utför en gest för att äska tystnad, som när en talare har något viktigt att säga. Omkring handleden finns rester av ett koppararmband, som säkert har varit förgyllt. Bildkomposi-tionen är ända från Konstantin den Stores tid, där den gudomlige härskaren sitter på sin tron och omges av hela sin hovstab. Kristus är över allt och allt i alla och skall en gång vid tidens ände komma ridande på himmelens skyar ... Framställningen är fylld av teologisk reflektion och liturgisk funktion! Se bland annat om fiskens tecken i
Sæby kyrka.
Under antiken fans det ett väletablerat system av handtecken, som användes för att retoriskt förstärka det som talaren sade. De första kristna fortsatte att använda dessa tecken och utvecklade dem för att passa den kristna kontexten. De blev viktiga i mosaiker och muralmålningar, för att tydliggöra vad en person ville säga. En av de äldsta handställningarna var korsets tecken. Fingrarna formade de grekiska bokstäverna IC och XC (Jesus Kristus). Tecknen kunde varieras och utformades olika i öst och väst. De åtskiljes lättast på att den bysantinska välsignelsen har pek- och långfinger korsade och endast ringfingret böjt in mot tummen, medan däremot den latinska har både pekfinger och långfinger utsträckta och lill- och ringfinger böjda in under tummen. Vidstående bild visar den latinska handställningen, som också var ett tecken för en talare att påkalla uppmärksamhet. Jämför bilden i Sæby kyrka.
Evangelistsymbolerna Matteus, Markus,
Johannes, Lukas . De är avbildade med tredubbla vingpar, vilket endast förekommer i Övraby och Vä kyrkor. Det vanliga är att evangelistens symboldjur har dubbla vingpar. Detta tyder på ett samband mellan målningarna i de båda kyrkorna.
 |
| Maria, Johannes, Paulus och Petrus. Download. |
På norra sidan i koret finns denna bild med Maria längs till vänster. Personen till höger om henne ser ganska ung ut och har inget skägg. Det bör då vara evangelisten Johannes, som stod i ett nära förhållande till Jesu mor. De två övriga är troligen Paulus och Petrus. Paulus håller här en bok och Petrus har en (två?) stor dubbelsidig nyckel, som känns igen på de T-formade skårorna. I
Finja kyrka finns en motsvarande bild av Petrus, som håller en nyckel med dubbla ax och Paulus som har en bokrulle. Det kan vara så att målaren har sett Petrus med nyckeln i Finja och när han skulle göra något liknande i Övraby, har han inte riktigt förstått att det rör sig om en eller två nycklar, utan det har närmast blivit till tavla som Petrus håller upp. I koret finns sammanlagt åtta personer avbildade och för att kunna avgöra vem det är måste en jämförelse ske med målningarna i Vinslöv och Vä. Det är tydligt att övrabymästaren har hämtat inspiration från dessa och kanske även från bysantinska målningar i Europa.
 |
Glasmålning i Bourges.
1200-talet. Petrus får
de två nycklarna |
 |
Skulptur i Arles St.
Trophime. 1200-
talet. Petrus |
 |
Bokillustration. ca.
1200. St Erentrud
Orational, Salzburg |
Petrus avbildas ofta med en eller två nycklar. Ibland är de korslagda men någon gång håller han dem tillsammans och axen pekar åt olika håll. Det syns att de är nycklar eftersom de har de typiska T-formade skårorna. De kan också utformas som kors eller i andra varianter. 1200-talets konstnärer kunde använda sig av skulpturer, av glasmålningar eller av illustrationer i de liturgiska böckerna.
Maria bär den gifta kvinnans huvuddok. Hon och Evangelisten Johannes stod varandra nära och vid korset får Johannes uppgiften att ta hand om Maria. (Joh. 19:26-27) Så småningom de kom till Efesos där Johannes grundade en församling år 64. Maria bosatte sig i ett
hus, som fortfarande kan besökas. Johannes blev mycket gammal och enligt traditionen skall han ligga begraven i Efesos.
Maria och Johannes är inbegripna i en livlig i konversation. De ser på varandra och gestikulerar med händerna. I den grekisk-romerska retoriken använde man ofta handgester för att förstärka vad man sade. En lyft hand eller ett par höjda fingrar betydde att talaren äskade tystnad, för han hade något viktigt att säga. Jämför handställningen på kristus pantocrator när han håller upp handen på motsvarande sätt. Det är både ett myndigt tecken för att påkalla uppmärksamhet och en välsignande gest. I kalkmålningar förekommer ofta en bebådelsescen, där Gabriel har ett viktigt meddelande till Maria. Ängeln annonserar alltid detta det med en upplyft hand eller ett par fingrar. Den antika romerska traditionen har förts vidare av de kristna målarna.
Vad samtalet mellan Maria och Johannes handlar om kan vi bara gissa. Av gesterna att döma tycks det vara livligt.
 |
Två ärkebiskopar iförda mitra och två diakoner med böcker.
Download. |
Figurerna längst till vänster och höger är biskopar, eller kanske till och med ärkebiskopar om bandet som de bär över axlarna kan tolkas som ett pallium. De är äldre män med skägg. ...De två figurerna i mitten har var sin bok som attribut. De är yngre och har bara fötter, kanske med sandaler. De båda personerna till vänster är inbegripna i ett livligt samtal och de gestikulerar med händerna. Biskopen gör en avvärjande gest då den andre påstår något? Bården längst ner på mittpersonernas klädnad är dekorerad, vilket tyder på att de är någon slags kyrkliga dignitärer. I Skåne dyrkades tidigt diakonerna Stefanus, Laurentius och Vincentius. Troligtvis är det två av dessa diakonhelgon som ses i absidmålningen. Monika Rydbeck menar att de fyra gestalterna är kyrkofäderna Hieronymus, Augustinus, Gregorius och Ambrosius. Tolkningen är dock mycket osäker.
Pallium är det vita, Y-formade band som ärkebiskopen bär över sina axlar. Det var endast påven och ärkebiskoparna som fick bära pallet och då endast i den kyrkliga liturgien. Ärkebiskoparna måste alltsedan 900-talet ansöka om att få palliet utlevererat från Rom, och det tjänade därför som en påvlig bekräftelse på att de var godkända och tillsatta på en ärkebiskopstjänst. Stora avgifter var förenade med att erhålla ett pallium. Det var vävt av ull från lamm i den heliga Agnes kloster i Rom och var en bild för bibelns herde som bär ett lamm på sina axlar. Palliet var försett med sex svarta, broderade kors. Dessa syns inte på målningarna i Övraby, men det kan vara så att den svart färgen försvunnit. Jämför ärkebiskoparna i
Finja och
Silvåkra.
Biskopsstaven kallas för kräkla. I den västliga kyrkan har förebilden varit en herdes stav, böjd som en ögla i toppen, lämplig för att kroka upp och hålla fast fåren och för att jaga vilddjuren på flykten. Biskopen är herde för sin hjord och går före och leder den. Kristus är den gode herden. I den östra kyrkan utformades biskopsstaven som ett T, eventuellt flankerat av ett par ormar. Detta syftade givetvis på berättelsen om Mose och kopparormen (4:e Moseboken 21:8-9). Ärkebiskoparna i
Finja och
Silvåkra håller också var sin biskopsstav.
 |
Ålderdomlig modell av mitra med två horn.
Download.
|
Biskopens huvudbonad, mitran, var från början endast en rund mössa av mjukt material. Ibland kunde man baktill sätta fast två band. Från cirka 1125 började en annan form att utvecklas. Sidorna förhöjdes och utvecklades till puffar, som kunde styvas upp med pergament. De kom att likna små horn och biskopsmössan bars så att dessa horn kom att sitta på sidorna av huvudet. Nedtill var biskopsmössan fodrad med ett band, runt omkring. Mellan de uppskjutande puffarna kunde också, på de mera påkostade modellerna, fästas ett dekorativt band. Mitran avlöstes under slutet av 1100-talet av en högre och styvare modell, med höga torn, framtill och baktill på huvudet. På 1400-talet ökade mitran i höjd och kunde framstå med höga och långsmala spetsar på biskopens huvud. Den mjukt rundade mitran med två horn på sidorna är alltså den äldre modellen, men det måste dock påpekas att utvecklingen kunde variera starkt från trakt till trakt. I Skåne började den äldre modellen att försvinna redan på 1140-talet. I V. Sallerups kyrka har biskop
Blasius en spetsig mitra med ett mörkare band i mitten. Den ortodoxa mitran har en mer rundad form.
 |
| Donator ovan valven. Foto Theodor Wåhlin 1903 |
Ovanför valven dvs. på kyrkvinden, finns en man målad i en ram på triumfbågsväggens västsida. Han bär fram en kyrkomodell eller ett relikskrin och ser upp till Gud, som tar emot gåvan med sin hand. Det är fråga om en så kallad donator eller stiftare, en mycket förmögen person som har bekostat kyrkan och målningarna, kanske också kyrkans reliker. De var ofta lika dyrbara som hela kyrkobygget, och det var nödvändigt att relikerna var på plats i altarets relikgömma innan kyrkan kunde invigas av biskopen, i detta fall ärkebiskopen i Lund. Av bilden att döma är det svårt att se vad donatorn håller i handen.
Ulla Haastrup menar att det troligtvis är ett relikskrin. Andra forskare har bedömt det som en kyrkomodell. Stiftare med kyrkomodeller finns i Fjenneslev, Slaglille, Vallkärra, Førslev, Gørlev och Vä. I dessa kyrkor har den målade modellen stora likheter med den verkliga kyrkobyggnaden. I Övraby tycks modellen vara en rektangulär kyrka utan torn och med ett tak, som sluttar lite märkligt ner mot absiden. Det svarar förhållandevis väl mot den ursprungliga kyrkan som hade långhus, kor och absid och var utan torn.
Att åldersbestämma målningarna i Övraby kyrka är en mycket svår uppgift. Vanligen brukar man gå tillväga på så sätt att man jämför med framställningarna i Vä och Vinslöv. Inger Yrlid resonerar omkring likheter och olikheter i de tre kyrkorna. Någon definitiv datering kan man för närvarande inte komma fram till. Troligen är Övraby beroende av både Vä och Vinslöv. Kanske också av de romanska målningarna i Hofterup och Finja. En försiktig konklusion pekar på tiden strax före mitten av 1100-talet. Några forskare anser att de är en provinsiell efterbildning av målningarna i Vinslöv och Vä.
Källor:
Rydbeck, Monica:Valvslagning och kalkmålningar i skånska kyrkor.
See all my church frescos at
